Dagens Nyheter – 30 november 1870, sida 2

hon ansträngde uppenbarligen hela sin själ för att söka uppfatta? karaktären i detsamma, och hon tycktes tillika skänka? det sin odelade beundran. Hvad hon var skön i detta ögonblick. , — Hvad ser jag! utropade Renvall, på det evfgenimaste öfverraskad: Ni måtar, fröken Julia! Detta harjag aldrig vetat; och ni målar väly ni är ingew dilettant, vi ät konstnär. Jälia vände sig omy lika öfverraskad som den unge mannen. Hon log) så ijaft; det kändes så fädomligt att få höra sådsna ord från hanstäppat. Dermed har jag sysselsatt migoirflerå år) hviskade hon och tillade derefter: vu tänkersäfyen jag resa till Italien för att bilda nig i minckonst. Ni reser till Italien, fröken Julia! utröpade haw med den lifligaste glädje: Men hvadan kom sig denna glädje, då vi veta att Han ville urdfly Julia för mv aväifva utbrottet af sin kärlek? Detta visste han säkerligen icke sjelf; men det vår antagligen bjertat som gaf sig laft1 gerta obevakade ögonblick: Lalle — Jag följer med er till Italien; fortsatte hon. — Med mig? — Ja, med er, min herre, jag följer er för hela lifvet, ni grymme, fom bättre förstår er på konstverk än på ett qvinnobjerta. — Dyra, älekade Julia! är det möjligt, att så mycken lycka finnes mig beskärd! utropade Renvall, slutende Julia i sin famn; och jag som tänkte döma mig ejelf till framtida qval och försakelser. — Samt mig . . suckade Julia vid hans bröst, som älskat dig, redan innan jag visste hvad kärlek var. — Gud välsigna er, mina barn, hviskade en stämma titt intill dem. Det var friherrinnan. — Jag har länge närt denna önskan, tillade hon; ni är en ädel man, herr Renvall; och skall göra nin Julia lycklig, derom är jag förvissad. Två månader derefter firade de unga sitt bröllop