Dagens Nyheter – 30 november 1870, sida 1

AA täckt den nervösa darrning som bemtäktigat sig Julia och som tvang henne att på en stund bege sig in i förmaket. . — Man är ej konstnär, om man ej studerat Italiens mästerverk, invände Renvall. — Se Rom och sedan dö! ifyllde friherrinnan satiriskt. Friherrinnan Räfklo och hennes dotter lefde, såsom läsaren troligen funnit, helt stilla för sig sjelfva och utan att störas af besökande, så kallade vänner och bekanta. Detta kom sig dels af deras önskan att lefva på detta sätt, dels också af det afskilda läge som Räfudden hade. Derför se vi också Julias namnsdag törgå helt tyst och stilla, liksom fribherrinnans födelsedag. Dock för tjenstepersonalen och godsets underhatvande voro sådana dagar alltid glädjedagar. De fingo då roa sig med dans, och förplägning fingo de i ymnigt mått från herrgården. Friherrinnan, Julia och Renvall gjorde på aftonen en promenad kring egorna och betraktade dervid under mycken glädje huru den okonstlade allmogen svängde omkring efter sockenspelmannens fiol på en nyslagen äng. Då Renvall sednare skildes från de båda fruntimren, tyckte han sig känna en lindrig tryckning af Julias mjuka, silkeslena hand, då hon räckte honom den till afsked. Blodet steg härvid den unge mannen åt hufvudet. — Var det mähända inbillning? frågade han sig sjelf, då han kom upp på sina ram. Öfre våningen, hvilken baronen i lifstiden begagnat, var upplåten åt Renvall. — Inga illusioner! fortfor han, det är endast bedrägliga gyckelbilder, som söka bringa mig från mitt beslut. Men det skall icke lyckas, i öfvermorgon skall jag bort härurån.