Dagens Nyheter – 30 november 1870, sida 1

synnerligt nöje skall jag taga friherrinnang godhetsfulla gästfrihet i anspråk, medan jag uppfyller ett för många år sedan gilvet löfte till fröken Julia, En liten tid af outsäglig sällhet kom nu Renvall till del. Den var dock ingalunda oblandad, denna sällhet, såsom vi snart skola se; den var en kedja af ljufva förhoppningar, der en och annan länk utgjordes af misströstans vemod; det var en sillhet för det närvarande, som lofvade så mycket störra saknad för framtiden; en saknad som kun le komma att sätta hjertats och karaktärens hela styrka på det svåraste prof. Just i denna omvexling låg dock den retelse, som gör kärleken till den största af våra andliga njutningar. . a. I bakre sidan af trädgården lågo två paviljonger i en enkel och smakfull stil. I den ena af dessa satt fröken Julia för artisten. . . Hvilka stunder tillbragte han icke då! Å ena sidan manade kärleken. honom till att söka frambringa ett mästerverk, men huru ofta måste icke artisten vika för menniskan; huru ofta pulserade icke hjertat så, att handen med penseln nära nog darrade! Att Julia var en skönhet ha vi förut låtit läsa. ren veta; hon var nu en fullt utbildad gvinna med de skönaste former, visserligen icke dessa eteriskt fna och luftiga, som vi nästan skulle anse färdiga att blåsa bort; det var både kronp och ande hos denna gestalt; det var lif, eld och helsa; hennes skönhet var ytterst farlig för en mans lugn. Stackars Renvall! När sittningen var slutad för dagen var hans första göra att taga sig en promenad, ju längre dess bättre. . — Jag blir galen innan det här slutar! utropade KONSTNÄRENS LÖFTE, 6.