Dagens Nyheter – 29 november 1870, sida 1

-—VV — Junisolen uppgick klar och strålande öfver densamma. Öfver trappan som ledde från karaktärsbyggvingen ned till trädgården var uppförd en äreport af löf och blommor. I salen var kaffebordet dukadt, dignande under blommor, smakfullt anordnade i vaser och på mångahanda sätt. Sedan Julia gjort sin morgonhelsning och gratulerat sin mor samt denna omfamnat och kysst sin älskade dotter under uttryck af den lifligaste glädje, drog Julia undan ett blått skynke, som tickte ett föremål af temligen stor areal, uppstäldt på ett par stolar. Det var en tafla i stor, präktig, förgylld ram, omfattande en afbildning af Räfudden från sjösidan. Taflan hade i god tid på morgonen ankommit med ett bud. Julias kammarjungfru hade mottagit den och öfverlemnat den till sin unga matmoder, hvilken naturligtvis genast förstod hvarifrån presenten kom. Emellertid hade hvarken friherrinnan eller Julia kunskap om att artisten var dem så nära, att han befann sig på deras egor. Friherrinnans förtjusning är knappast möjlig att beskrifva; hon betraktade, under de lifligaste utrop af glädje, förnyade gånger den mästerligt utförda vyn och omfamnade dess emellan sin dotter. — Ack, om Renvall vore hir, så att jag kunde få betyga honom min tacksamhet för denna utomordentliga present! utropade friherrinnan. — Ja, om han vore här! suckade Julia. Han kom fram på förmiddagen för att göra sin uppvaktning dagen till ära och för att visa det han ämnade taga i anspråk den gästfrihet, som blifvit konom erbjuden. — Ni blir ju qvar hos oss en tid, herr Renvall? frågade friherrinnan med en bedjande blick, sedan hon betygat honom sin tacksamhet för den utmärkta artighet henne blifvit bevisad. — Jag bor visserligen helt nära, sade Renvall, pekande öfver sjön till fiskarstugan, men med