Dagens Nyheter – 29 november 1870, sida 1

Då Renvall uppehållit sig några månader i Dusseldorf, erhöll han en dag från hemlandet ett bref med följande innehåll: Herr G. Renrvall! . . Hvad man har väntat har besannat sig. Ni går en stor framtid till mötes, om ni erhåller tillräckligt tillfälle till studier. Detta skall icke fattas er. Här följer en vexel å 1000 riksdaler, på det ni ej må råka i förlägenhet och behöfra att i första rummet arbeta för bröd. När ni finner er hafva inhemtat nog i Disseldorf, så res till Paris, der edra penningbehof, så fort ni derom gör anmälan, skola afhjelpas af bankiren Daroc. Fortgå med oförminskadt allvar, med samma heliga inspiration som hittills, önskar den, som fortfarande vill vara er beskyddare, ehuru Okänd. — Men hvilken är då denne okände? utropade artisten. Det är visserligen en himmelens välgerning att ega en sådan beskyddare, men det är också hårdt att veta sig stå i så stor tacksamhetsskuld hos en person och likväl sakna allt tillfälle att hembära den sin tacksamhet eller erkänsla. — Kan jag under sådana förhållanden, fortfor han, med godt samvete mottaga dessa penningar? ... Ja, hvad skall jag annars göra med dem; jag kan Ju icke återsända dem. Men kan jag äfven fullfölja uppmaningen att resa till Paris? Vore ej detta att för mycket anlita min okända beskyddares godhet. Men, å andra sidan, om jag uraktlåter att KONSTNÄRENS LÖFTES 5