Dagens Nyheter – 28 november 1870, sida 2

om möjligt, hade hennes helsning varit ännu innerligare; hennes blick, hennes utmärkt själfulla, stora, mörkblå ögon hade ju riktigt talat till hans hjerta. Blicken tycktes innefatta en lyckönskan och en uppmuntran, en glädje öfver den framgång, han rönt på sin artistiska bana. Detta var åtsidan af medaljen. Men den hade ock sin frånsida: den unga man, som åkte med i vagnen, antagligen var han en friare, en lyckans gunstling, som skulle komma att få kalla den sköna Julia för sin maka. Det sved i ynglingens hjerta. — Men, utropade han för sig sjelf, hvad har jag med det att göra? För mig kan hon icke bli annat än barndomsvännen, den goda genius, som skall .omsväfva min själ och stärka mina föresatser till det goda och ädla. Följande året tilldelades Gustaf ett resestipendium å 1,000 riksdaler. Han beslöt sig nu för att resa till Dässeldorf. Stipendiemedlen voro visserligen otillräckliga för att medgifva något längre vistande i utlandet, raen genom ett par nyligen försålda. arbeten ökades hans reskassa med några hundra riksdaler, hvilket dock knappast hade låtit sig göra, om icke fru Granlund försäkrat att hennes fordran, som nu uppgick till 500 riksdaler, alltför gerna kunde anstå till dess han återkom till Sverige.