Dagens Nyheter – 28 november 1870, sida 2

hann 424 — Men om jag: nu aldrig skulle kon:ma tillbaka? Om jag dör: utrikes? invände artisten. — Åh, jag vot nog att herr Renvall kommer tillbaka till Stockholm igen, och det med rykte och pengar, och så får ban kanske ett rikt gifte till på köpet ... Ja, ået unnar jag honom gerna, för, sanningen att säga, Ännes det inte många sädava unga miin, Om någon är förtjent af att bli lycklig, så är det sannerligen herr BRonvall. Gud välsigne honom! Det var en underlig profetia, dut der, mumlade Gustaf i trapporna, då ban tagit afsked af värdinnan och begaf sig å väg till ångbåten ... Rykte och pennirgar, det kan vil så vara, men giftermål, det blir visst ingenting af. Den jag iilsk: ar kan jag aldrig få. Det är mig endast tillåtet att kväböja för hennes bild, att gömma de hulda dragen i djupet af mitt hjerta. Snart befann han sig ombord.på den frustande ångaren; landgången halades in och fartyget . backade ut på redden under ett oupphörligt viftande med näsdukar, hattar och händer från såväl stranden som halfdäick. Äfven Gustaf hade ett par vänner, två unga artister, hvilka under varma välönskningar tillvinkade honom sitt afsked. Det var en herrlig junimorgon. Alt var lif och. rörelee på redden och Djurgårdens sköna strand låg som ett inbjudande paradis, bildande ett sagolikt afbrott mot den södra