Dagens Nyheter – 28 november 1870, sida 1

Under dessa lyckliga dagar tog han sig stundom en promenad utåt Djurgården för att imandas den friska vårluften oeh för atti den fria naturen få svärma samt ge luft ät sina känslor. Vid ett af dessa tillfällen, då han drömmande promenade den utomordentliga sköna strandvägen utmed Djurgårdsbrunsviken, väcktes han hastigt ur sina svärmerier af ett elegant ekipage, som med stark fart rullade honom till mötes. I första ögonblicket observerade han utt det var baron Räfklo med friherrinna och dotter samt derjemte en ung man med aristokratiskt utseende. Så hastig var vagnens fart att Renvall nätt och jemt han göra sin komplimang, förrän åkdonet var honom förbi. Det var dock tillräckligt för honom att uppfatta och jemföra det artiga men kalla i baronens helsning, med det mera hjertliga i friherrinnans, samt det innerliga och lika vänskapliga som förr i det leende och den blick, den riktigt till hjertat gående blick, som åtföljde Julias ytterst graciösa helsning. Ynglingen blef stående på vägen, ett rof för stridiga känslor. Han hade under det förflutna året vid två föregående tillfällen ute på allmänna promenader mött Julia, tillika med sin. mor, och hon hade äfven då i sitt hjertliga bemötande visat sig vara densamma som fordom. Nu,