Dagens Nyheter – 25 november 1870, sida 1

Då han gick uwut till åkdonet med sin nattsäck, kom i detsamma Julia. Hon var klädd för att gå bort; hon hade föregifvit något ärende för att få en esökt anledning att i förbigående hviska ett ord till afsked åt sin barndomsvän. — Jaså, herr Renvall reser bert från oss nu, yttrade hon med en ton så mild och ljuf gamt tillika full af vemod, ehuru hon sökte göra den så likgiltig som konvenansen fordrade. — Tyvärr måste jag nu lemna mitt tarfliga, men icke dess mindre till förj någon tid sedan så lyckliga barndomshem. Men det skall nog göra mig godt att få njuta aflandtluften för en sommar. — Herr Renvall kommer väl åter hit till hösten? frågade Julia. Det är troligt att hon visste det så ej skulle bli förhållandet, men hon begagnade detta indirekta sätt för att söka utröna något om hvar hon efter återkomsten till Stockholm skulle kunna återfinna barndomsvännen. — Nej, jag lemnar nu säkerligen för alltid mitt barndomshem, ty en annan person skall öfvertaga lägenheten, och möblerna, det lilla som är... En känsla af förlägenhet aftecknade sig ärvid i ynglingens ansigte, men hastigt fortsatte han: — De komma: att säljas under hand, portvakten har lofvat att taga befattning dermed. Han blygdes för att omtala det sterbhuset