Dagens Nyheter – 25 november 1870, sida 1

v-— — Hon var född till rikedom och nöjen, hennes första steg som qvinna skulle måhända genast föra henne till ett lysande lif på samhällets höjder, der hon skulle glömma den unga artisteleven, som för en lång tid hade att vänta sig endast strider och försakelser. Dock, han skulle aldrig glömma henne, det kände han, och det skulle blifva honom en ljuf tröst, då han ej längre fick träffa Julia, att frammana minnet af henne genom den gåfva hon i dag skänkt honem, en gåfva, som äfven i annat hänseende var egnad att ingifva honom tröst; det var ett exemplar af nya testamentet i praktband. Under det ynglingen sålunda svärmade och reflekterade, närmade sig Julia, något blyg och förlägen. Hon ville så gerna meddela sig med honom, men, å andra sidan, var det väl rätt att störa honom i dag? Dessutom var han ju icke längre något barn; hon kunde måhända icke rumera, såsom fordom, närma sig honom för att leka och glamma bort en stund. Så resonnerade den unga flickan med sig sjelf, men närmade sig likväl, utan att Gustaf märkte det, bänken der han satt. — Snart blomma mina hyacinter och levkojor, yttrade hon halfhögt, under det hon stannade vid en rabatt helt nära Gustafs plats. — Om det blir varmt efter regnet i går, så skall det visst icke dröja länge, sade Gustaf och reste sig från sin plats. Fröken Julia KONSTNÄRENS LÖFTE. 3.