Dagens Nyheter – 24 november 1870, sida 2

Hon hade ju sonen att lefva för, och. hennes fasta beslut var att underkasta sig alla uppoffringar och försakelser, på det sonen måtte få fortsätta vid akademien, der han redan erhållit månget loford af sina lärare. Vi gå nu att ånyo sammanföra våra läsare med Gustaf Renvall och hans numera trettonåriga lekkamrat, Julia Räfklo. Benämningen lekkamrat är dock numera oegentlig. Julia är ju redan en halfvuxen gvinna. Hon är visserligen barnsligt yr och glad; men af dessa slynaktiga later eller, rättare, olater, som vanligen utmärka unga flickor vid denna ålder, förmärktes ej ett spår. Mellan den yra glädtigheten hos Julia framskymtade den sanna blygsamheten, och öfver det hela låg utbredt ett drag af allvar, som tycktes utgöra hufvaddraget i karakteren hos den halft utbildade jungfrun med de svärmiska, mörkblå ögonen och de kastanjebruna lockarna, hvilka fladdrade kring ett par kinder, som buro helsans och oskuldens färg. Det är Kristi himmelsfärdsdag. Den milda majluften är, efter ett nyss fallet, uppfriskande regn, särdeles behaglig. Gustaf hade satt sig ned på en bänki den lila trädgårdstäppan, som tillhörde egendomen. Han hade i dag för första gångon böjt knä vid altaret. Han hade der iklädt sig heliga och dyra pligter för en lång och oviss framtid, och han hade gjort det med den hän