Dagens Nyheter – 23 november 1870, sida 1

John Russel, tvärtom att de äldre tråktater skulle upphäfvas, hvilka förbjödo fremmande nationers örlogsfartyg tiliträde till Svarta hafvet och yrkade att detta skulle förklaras lika fritt för alla örlogsfartyg som Atlanten är. Detta stod i öfrverensstämmelse med ågigterna bos den politiska skola, hvars förnämste repre: sentant nu är Englands ledande minister. Men lord Palmerston, städse fiende till denna skola — ten efter Manchester nppkallade — och städse vän af inblandning i andra folks angelägenheter, lyckades i förenivg med Napoleon att på Wienerkonferensen genomdrifva att man uppställde Svarta hafvets neutralisering bland fredsvilkoren. Man har vidare erinrat sig att österrikiska regeringen, med samme ledande iminister som pu, i en not af den 3 februari 1867, meddelad alla de stora makterna, sjelf föreslog, såsom ett vilkor för möjligheten att utverka en bättre ställning åt de kristne i Orienten, att Rysslands biträde härtill skulle vinnas genom att makterna befriade det från den förödmjukande bestämmelsen angående Svarta hafvet. Vidare har man erfarit att Italien aldeles icke ämnar motsätta sig Rysslånds anspråk. Detta har sannolikt länge varit öfverenskommet med Preussen och utgjort vedergällningen för att detta lät italienska regeringen ostördt bemäktiga sig Rom. Italien har dessutom vunnit allt hvad det eftersträfvade och måste vara ytterst angeläget om ro för att orina sina inre angelägezheter. När härtill kommer att Porten, som för 3 månader sedan sjelf erbjöd Ryssland änvåringar i dena nu uppsagda traktaten, nu förklarat sig icke sinnad att börja någon strid derom; så lärer den ryska kontfisten komma att urladda sig i en lång notvexling, måhända ledande till en europeisk kongress och ännu sarnolikare en vänlig eftergift åt Ryssland i sek, med halft bibehållen ära för stormåkterna hvad det formella beträffar.