värdshuset, voro de fastbundna vid hiästTyggarne, och då hästarne sattes itraf, blef mairen, som vår en 79 års gubbe, kastad öfver ända samt släpades sålunda ett lingt stycke, under. det hufvudet slogs mot stenarne. Den officer, som förde ordet i krigsrätten, fordrade af mairen och hans kollega, hvilka förhördes en och en i sender, att de skulle uppgitva hvem det var som skjutit på skildtvakten; och då de voro ur stånd härtill samt på det högtidligaste försäkrade detta, blefvo de först trakterade med knytnäfslag samt derefter omkullkastade; och begynte sedan preussiska soldater, på officerarnes befallning, prygla dem med käppar, för att aftvinga dem en bekännelse, som de naturligtvis icke kunde afgifva, då de ingenting visste. När det sålunda ej lyckades att genom dessa misshandlingar komma underfund med hvem det var som skjutit på skildtvakten (mairen är af den tron att det icke var någon af kommunens invånare), blefvo såväl kommunen i dess helhet som flera bland dess enskilda inbyggare ådömda dryga penningeböter. Mairen, hvilkens ringa kassa den kommenderande officeren förut tagit, i det han tömt hans och hans dotters portmonnäer, ålades att för sin del böta 2,000 frank, och då han icke kunde betala denna summa inom en fjerdedels timma (han bad förgäfves först om 6 timmars, derefter blott en timmas anstånd) uppbrände man hans gård och hela hans lösörebo. Äfven byns 75årige pastor blef, emedan han på morgonen i sedvanlig ordning låtit ringa med kyrkoklockorna, hvilket ljud de fromma preussarne alldeles icke tåla vid att höra i Frankrike, på skamligt sätt misshandlad, bunden vid en häst och släpad genom folkmassan. Medan förhöret pågick å värdshuset, drefvos byns alla manliga invånare till kyrkan och instängdes i denna; så hänsynslöst gick man till väga, att till och med en person som låg i kopporna rycktes ur sängen och tvangs att begifva sig åstad samma väg som de andra. , Husen, hvilkas manliga invånare nu voro bortkörda, plundrades sedan af soldaterna, hvilka dessutom förolämpade och på flera ställen våldtogo de i förtviflan bragta hustrurna och döttrarne. (Härom har ingen annan bevisning förekommit än att en person sade sig hefva sett sådant; qvinnorna sjelfva medgåfvo deticke, men detta kan cillskrifvas deras blygsamhet.)