Dagens Nyheter – 22 november 1870, sida 2

I april 1801 skulle hemresan företagas i sällskap med Zoega; man uppsköt den mellertid till följande hösten. Jason uppfyllde ännu: Thorvaldsens alla tankar; en ny, en större staty af hjelten formades, ett odödligt verk, men ännu var det icke förklaradt för verlden och förstådt af den. Iär är något mer än vanligt, sade mängden. Sjelfva den firade, högtstående Canova studsade, under det Zoega leende yttrade: Det är bral-f Den danska författarinnan Fredrika Brun vistades då i Rom och sjöng förtjust om Thorvaldsens Jason. Hon understödde kons:nären, så att han kunde få bilden afgjuten i gips, ty sjelf. hade han:ej mer penningar, än som jemnt behöldes för hemresan. Det sista afskedsglaset var redan tömdt, reskofferten inpackad, vetturinens vagn stod i dagbräckningen frumför dörren; man fastband redan kofferten — då kom en reskamrat. Dot var bildhuggaren siasem.r, Som skulle begifva sg till sin födelsostad Berlin. Hans pass var cmellertid icke i ordning, bangs resa måste uppskjutas till följande dagen och Thorvaldsen lofyade, trots vetturinens hårdljudda missnöje, att dröja — och han dröjde, dröjde för att vinna ett jordiskt odödligt namn och sprida solglans öfver Danmark. Briternas bomber hade grusat Köpenhamns torn; briterna hade röfvat från danskarne deras flotta, men i vår rättvisa harm häröfver skola vi minnas, att det var en engelsman, som räddade åt oss och vårt lands storhet. dig, Bertel Thorvaldsen! En engelsman var det, som åt oss reste mer än om