Dagens Nyheter – 22 november 1870, sida 1

kännande log mot honom — en större, soillrik krets låg för honom öppen. På våren 1796 skulle Thorvaldsen företaga sin första vandring ut i verlden, öfver alperoa till Rom, men han blef sjuk och efter sjukdomen nedstämd. I Tyskland rasade kriget, och hans vänner rådde bonom derför att åtfölja örlogsfregatten, som just då skulle afgå till Medelbafvet. Thorvaldsen hade då en hjertevän; af henne tog han ett hjertligt och ärligt afsked och yttrade: Du skall icke nu, då jag reser bort, vara bunden vid mig. Håller du fast vid mig och jag vid dig till dess vi om flera år åter mötas, så är det afgjordt4. Och så skildes de åt. Först många, många år derefter möttes de, kort före hans död, hon som enka, han som Europas evigt unge konstnär. Då Thorvaldsens lik i kunglig prakt fördes genom Köpenhamns gator, satt i ett öppet fönster en gammal qvinna af borgarklassen och grät; det var hon. Det första afskedets minne trängde sig på henne nu vid det sista. Det första afskedet — ja, det var en festlig dag. Kanonerna ljödo då till farväl från fregatten CThetist. Först i september passerade skeppet Kanalen och kom i oktober till Algier, der pesten utbrutit; så följde en lång karantän på Malta, så en färd til Tripoli för att der bilägga fiendtligheterna mot danska fartyg. Och der dref skeppet, medan befälhafvaren var i land, för kapade kettingar omkring på hafvet, fick utstå en ny karantän på Malta och derefter befanns det vara i ett sådant tillstånd, att det måste kölhalas. -I en öppen