Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 2

-— 247 — mov han är också vår: vän, ty käcke män älska alltid-hvarandrå; äfven om: de måste-vara:-de bittraste fiender; : Er,-unge man;; fortfor han och vände sig till-Erik, gom under: tiden dras git eig; några steg tillbaka,:er utvämnerjag härmed--till sergeant. --Jag bar gifvit akt 4å er under striden;-fi eger-lugnoch er? ovanlig: tapperhet. Men . låt iecke-em-högre grad förlama den arm, som efidastyskall höjas till fosterlandets försvar; blif sådan, som ni hittills varit, och ni kan räkna på min bevågenhet. Med dessa ord vinkade han ett hastigt far väl med ena handet öck skyndade bort, utan att afhöra de tacksägelser, gom Erik med möda kunde framstamma. — Lefve Adleroveutz! ropade fältväbeln och drog värjan ur slilan, lefve vår tappre general! Oeh längs de uppställda leden ljöd från man till man detta glada jubelrop: lefve vår tappre general! Segern var fullständig, ryssarne flydde och förföljandet upphörde först vid den uppbrända bron Olkonen. Efter freden återvände Roth och Spof till sina ödelagda gårdar och snart reste sig dessa åter ur askan. På Ruena bodde den unge löjtnant Erik och hans tjusande maka Alfhild Roth; Spof deremot ville icke skiljas från Pekka och Anna, som också förenat sina öden. Den