Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 1

TA EEE EEE RE EE so en som vittna om att Loire-armån är besjälad af den bästa anda. Flera bataljoner -af mobilgardet visade just ingen håg att våga sig in uti den värsta elden, men generalerna trädde då fram och gingo sjelfva i spetsen för det unga, ovana manskapet, hvars tillfälliga fruktan härigenom hastigt förjagades. Och sedan marscherade alla raskt framåt, bekymrande sig föga om de gnördande kulor, som öfverallt hveno omkring deft. öron. Åtskilliga exempel anföras härpå, af hvilka vi anteckna följande: Då mobilgardisterna från Loire-et-Cher plötsligen sågo sig utsatta för artilleriets eld, började de draga sig tillbaka. General Barille skyndade då fram, hoppade af hästen, drog sin sabel och ropade till dem: Kom, jag skall visa er huru man går mot fienden! Verkan häraf var utomordentlig och mobilgardisterna genombröto, trots kamonelden, de fiendtliga linierna. Många voro emellertid de mobilgardistkompanier som ända från stridens början iakttogo den förträffligaste hållning. I Köln. Zeitung läses följande berättelse från Versailles af den 11 d:s om striderna sid Orlgans: Den nyligen bildade Loire-armån, utgörande cirka 80,000 man, af hvilken Frankrike väntar undsättning åt hufvudstaden, var i antågande. General von der Tann hade redan länge varit beredd härpå, och förklaras deraf hans egen kt Den försigtige generalen ville icke med sina 17 å 18.000 bairare sätta på spel hvad han vunnit, och derför hade han icke heller med någon större styrka följt fienden utefter venstra Loire-stranden. Helt oförmodadt erhöll han underrättelse om att fienden, som i början samlats sydost om hans position, hade företagit en flankmarsch i vestlig riktning samt gått ötver Loire vid Beaugency fyra mil från Orlåans. Detta var den fiendtliga hufvudstyrkan. General von der Tann lät genast i 3:e armåns högqvarter anmäla hvad som förefallit, dervid tilläggande att trakten kring Orl6ans, hvilken stad är omgifven af vinberg, syntes honom föga lämplig för levererandet af en batalj. Han gick derför den 8 november fransmännen till mötes i nordvestlig riktning samt uppställde sin arm vid Ormes; men den 9:e framryckte han ännu längre, nemligen till Coulmiers, sedan han i Orlgans qvarlemnat en liten besättning till skydd åt cirka 800 sårade eller sjuka bairare. I Coulmiers stötte han på den fiendtliga hären, som marscherade från Beaugeney i riktning åt Paris, och han kunde icke ett enda ögonblick hysa tvifvel om dess öfverlägsna styrka. Mellan de två armåeerna uppstod nu en flera timmars artilleristrid, som från fransk sida fördes på ett ganska eftertryckligt sätt, så att man blef i tillfälle att öfvertyga sig om det Loire-armån var försedd med ett förträffligt och starkt artilleri. Det var den 9 november. General von der Tann visste att 22:a divisionen under general Wittich skyndade honom till hjelp: från Chartres, och att storhertigen af Mecklenburg för samma ändamål brutit upp från Chevreux med 17:e divisionen och 3 kavalleridivisioner, hvadan han ansåg det riktigast att nu icke inlåta sig i en afgörande strid mot så öfverlägsna fiendtliga krafter. Sedan han gifvit besättningen i Orlans order att utrymma staden, drog han sig derför den 9 på aftonen i god ordning tillbaka till Toury, som ligger ett stycke norr om Artenay. Här stannade han lugnt den 10:e, utan att förföljas eller i minsta mån oroas af fienden. Äfven fransmännen höllo sig sålunda stilla den 10:e i de af dem intagna positionerna; deras enda rörelse bestod i att afsända en truppafdelning till Orlåans, för att besätta denna af bairarne utrymda stad. Märkligt är att under Loire-armåns framryckande, hvarom man dock torde ha varit underrättad i Paris, icke det allra minsta gjordes för att oroa cerneringsarmån genom utfall i sydlig och sydvestlig riktning eller för att