Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 1

och då skall jag tillaga åt dem en soppa, som skall bli bitter att dricka ur; ha, ha, ha! — Först måste vi talas vid, din skurk, ropade Erik och sprang Antti på lifvet, men denne inväntade icke anfallet, utan tog en djerf sats och lyckades uppnå andra sidan af diket. Utan betänkande hoppade Erik efter och jagten fortsattes utan uppehåll vidare. Under löpandet afkastade Antti dem tunga rocken, och detta underlättade betydligt hans flykt. Det var en kapplöpning, der det å ena sidan gällde lifvet och å den andra hämnd. Det syntes tydligt, att Antti öfverträffade Erik i att springa, och det tunga gevär, som den sistnämnde måste bära på, hindrade honom ganska mycket, Han kastade således bort sjelfva geväret och behöll endast bajonetten. — Ha, ha, ha! ljöd österbottningens hånskratt inne i skogen; hvem skall vinna priset vid denna kapplöpning? Helsa ni era kamrater, att tavasternas senor äro som ett barns, österbottningarnes af stål. Är ni icke trött ännu? Spring, spring, ty ju längre ni aflägsnar er från edra kamrater, desto lättare skall jag kunna öfvervinna er. Spring, ty det är kanske sista gången ni löper i dessa skogar; ha, ha, ha! Erik lyssnade icke till dessa förrädarens speord; han ansträngde alla sina krafter för att hinna upp Antti, men slutligen märkte han, att han blef alltmera efter. Hans VID NÄSIJÄRVIG 31.