Dagens Nyheter – 19 november 1870, sida 1

Ri riget. Folkresningen i södra Frankrike. Från Tours skrifves den 9 dennes till IIndpendance belge: Nu börja vi få mottaga skrifvelser från alla de trakter åf landet, som icke äro besatta af preussarne, i hvilka skrifvelser gifvas uttryck ät folkets tankar och känslor i afseende å de hårda slag som på sista tiden drabbat landet: Metz kapitulation och afbrytandet af underhandlingarne rörande vapenstilleståndet. Man söker göra sig reda för fosterlandets belägenhet, för de utsigter till räddning som ännu förefinnas — och för de ytterligheter, hvarpå man måste vara beredd. Man törstår ändtligen att med vår militära styrkas tillintetgörelse och folkets resning i massa kriget inträder i sitt tredje stadium. Så står det nu till: icke mera några marskalkar af Frankrike; icke mera några generaler; icke mer någon öfvad armå; ingenting annat än rekryter, kommenderade aft under. ordnade officerare eller helt och hället improviserade anförare. Jemte allt detta ligger vår jord i träde af brist på armar, och landet är i grund ruineradt till följe af fiendens reqvisitioner och plundringar. För att kunna underhålla kampen, måste vi underkasta oss olidliga bördor; industrien är hämmad, arbetet suspenderadt, med ett ord: blodet har stockat sig i nationens ådror. Och å andra sidan befinner sig landet öfversvämmadt af en krigsvan, dtalig armå, utrustad med milliontals gevär och kanoner, lifvad af segerglädje, kommenderad af talangfulla män, och ledd af män med snille ... Nåväl, man ser, man förstår, man gör sig inga illusioner, man uppfattar situationen sådan den är. Tysta passera männen och hästarne städerna; männen klädda i de mest omvexlande drägter och väpnade med de mest olika vapen; hästarne af alla möjliga slag, dragande kärror, ämnade för helt andra ändamål, men nu lastade med ammunition, proviant o. 8. v. Och omi södra Frankrike några möten hållas, är det icke för att diskutera frågan: krig eller fred? utan för att öfverlägga om bästa sättet att organisera nationalförsvaret. Detta vill helt enkelt säga att om kejsaren, marskalkarne och de stora armåerna gifva sig, så ger sig deremot Frankrike icke. Landet kan icke längre rimligtvis hoppas på någon egentlig revanche, säga diplomatiens Nestorer. Nåväl, hvad gör detta! Det gifver sig icke — se der allt! Och tro mig, denna nationens hållning kan icke annat än försätta fienden i en kinkig belägenhet. Må han öka sina armåer med de förut vid Metz uppehållra trupperna; må han rycka fram från stad till stad; mä han ut