Dagens Nyheter – 18 november 1870, sida 1

trumhvirfvel, och sedan Roth ånyo tryckt den grätande hustrun till sitt hjerta, aflägsnade han sig med skyndsamma steg. Erik följdo honom, men det gick icke så lätt för ynglingen att skiljas från Alfhild. Den unga flickan hade slingrat sina armar om hans hals och dolde under djupa snyftningar sitt hurtvud vid hans bröst; det var så svårt i detta ögonblick ast lemna den älskade och plågas af ovissheten om hans öde. Men slutligen hviskade hon, under det hon log mellan tårarne, endast så, som en älskande qvinna kan det: — Gå, Erik; mina böner och tankar skola alltid vara för dig; kämpa modigt såsom det anstår en trogen finne, och min kärlck blir lönen för alla de möder du kommer att utstå. Hvem skulle icke känna sin kratt fördubblad vid sådana ord? Allt hvad ett älskadt fosterland har att fordra, vore det också de oerhördaste uppoffringar, blir så lätt att bära, vär en tillbedd qvinna är dess förespråkerska. Så med Erik. Han hade två föremål att älska: fosterlandet och Alfhild, och han älskade båda med ungdomens hela glöd. — Jag vill dö för dig och Finland, utbrast han lidelsefullt och tryckte sina läppar mot Althilds, jag vill . .. — Nej, du får icke dö, afbröt den unga flickan och besvarade sin älskares smekningar, du skall lefva för Finland och mig. Ännu en sista omfamning och Erik störtade