Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 1

kanoner spela mot kyrkmuren, hvarvid hela sträckor rasade och fältet låg öppet för de anstormande jägarne och kosackerna. Men ännu vek icke Roth, och Spof ä sin sida motade Kulneffs mest ursinniga angrepp. Den nattliga striden, småningom belyst af den uppgående solen, urartade alltmera till ett blodbad, och finnarnes jernkrafter, gå ofta pröfvade och stålsatta, började till slut aftaga. Heikki hade emellertid inkommit i kyrkan, der han förenade sig med Erik och hans tio soldater, hvilka höllo vakt utanför såkristian, dit fruntimren blifvit förda. Ånnu var just ingen fara för handen så länge Roth kunde hålla stånd, men blef han tvunger till återtåg, fanns icke annan reträtt än genom de ganska högt liggande fönstren, ty sakristian egde, såsom i alla uråldriga kyrkor, icke mera än en utgång, memligen åt kyrkan till. Och det fruktade ögonblicket kom, de kämpande leden trängdes tillbaka och mellan dem och kyrkan utbredde sig ryssarne. — Nu är ingen räddning möjlig, hviskade Erik till Pekka, ryssarne hafva afskurit återtåget för oss, nu gäller det att kämpa. — Kämpa, svarade Pekka, kämpa det kunra vi och det skola vi ådagaiägga, men jag har också en annan plan, nemligen att vi skola försöka att rädda fruntimren. — Hur skulle det tillgå? Jag enser det omöjligt. VID NÄSLITÄRVI 28,