Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 1

Erik, som med spännande oro följt Pekka, ilade fram på den af kamraten öppnade vwvägen och störtade mot majoren, som nu var Pprisgifven åt sin motståndares hugg. Men Erik slog icke till, den upplyftade kolfven sänkte sig helt fredligt och på hans vink blef majoren omkullslagen och fann sig fången innan han sjelf visste af det. Pekka fördes in i sakristian, och när Erik ville afhemfa Antti, var denne försvunnen, ryssarne hade icke öfvergifvit honom. Den lucka, som öppnats genom Pekkas modiga anfall, blef snart fylld och inom kort var handgemänget ånyo i gång. Finnarne stredo icke längre för segern, de slogos för sina lif. Med jubel sänkte de sina långa bajonetter i moskoviternas bröst och med hurratop för det afgudade fosterlandet föllo de. — Ingen räddning, ingen räddning, klagade Erik och torkade svetten ur pannan, Alfhild skäll ånyo ryckas från mig, jag . . . — Det skall hon icke, svarade cn röst bakom ynglingen och Heikki stod framför honom. Hon skall räddas, fortfor Heikki, och det så sannt jag lefver. — Men på hvad sätt, frågade Erik tviflande, alla vägar äro ju spärrade? — Ni skall få se, håll bara moskoviterna från fönstret. Med dessa ord hoppade Heikki, vig som en katt, upp i det breda kyrkfönstret, slog ut hälften medelst en kraftig stöt och svängde