Dagens Nyheter – 16 november 1870, sida 2

— 11 — att vänta längre och uppmanar er för sista gången att godvilligt följa mig. — Nej, svarade fru Katarina lugnt, godvilligt följa vi er aldrig. I samma ögenblick dånade en full salfva från kyrkan. — Fördömdt, utropade majoren och sprang fram till ena gluggen, jägarne fly i långa sträckor; fort, Antti, tag du käringen, jag behåller dufvan för mig sjelf, den andra flickan må ni lemna åt kosackerna, men fort härifrån. Befallningen verkställdes genast och flykten hade utseende af att lyckas, men just som majoren, hvilken gick i spetsen, trädde ut igenom dörren, hejdades han af en trupp björneborgare och studsade förskräckt tillbaka, när en barskt stämma ropade nära nog i hans öra: — Släpp ert byte och gif er. Majoren lät den redan förut sanslösa Alfhild falla till marken och beredde sig till motvärn, men just som han var 1 begrepp att svänga sabeln mot en framstörtande finne, drog Antti honom med ett kraftigt tag tillbaka, i det han hviskade: — Följ mig, här finnes en gångstig, som ännu är obesatt. Björneborgarne störtade fram, men funno endast två afdånade qvinnor. Anna låg i samma tillstånd inne i pörtet; de båda ryssarne hade försvunnit. Länge sökte man efter dem, men slutligen drogo sig finnarne tillbaka till kyrkan,