blicket framsprängde en officer i spetsen för två kanoner och befallde eld. Det var Kamenski sjelf som ledde anfallet. Men Both inväntade icke karteschregnet, utan drog sig skyndsamt tillbaka, dels bakom kyrkan, dels bakom byggnader, hvarifrån reträtten söderut blef öppen. Med största svårighet hade det lyckats Erik och Pekka att föra fruntimren in i kyrkan och de hade knappast inkommit förrän striden började på kyrkogården. Omkring tjugu finnar hade förskansat sig der och afslogo under Heikkis anförande hvarje försök, sem gjordes att intränga i kyrkan. Ryssarnes anförare var Alexis Demidoff, och han svor en dyr ed på att han antingen skulle återtaga Alfhild, eller spränga kyrkan i luften. Men Heikki, som märkte majorens afsigt, befallde sina återstående bussar att så försigtigt som möjligt den ena efter den andra smyga sig in i kyrkan; sjelf skulle han komma efter när alla voro i säkerhet. Öfverallt omkring det vördnadsbjudande templet stred man i yttersta förbittring. Och sedan Kamenski erhållit kunskap om att de anfallande icke voro andra än de kända partigängarne, fördubblade han sina ansträngningar att drifva dem tillbaka. Djupa massor skickade han fram och icke sällan fick han dem tillbaka upprifna och splittrade. Den nya befälhafvaren skämdes att låta en handfull soldater hålla honom i tygeln och lät sina