-— AMVJ — Så skall det vara, nu känner jag igen min gamle vapenbroder. Det var Spof som yttrade dessa få ord, i det han slog Roth på axeln. Nu kan du vara säker på att hon blir räddad om också den unge fästmannen skall gripa henne midt ibland Kulneffs kosacker, tillade han muntert och kramade vapenbroderns hand, eller hur, Erik? — Ja, utropade Erik med hänförelse, hon måste räddas, såväl som Anna och fru Katarina. — Välan, inföll Roth och omfamnade ynglingen, tag Pekka med dig, I hafven förut utfört ett dylikt vågstycke, att det för andra gången väl kan göras om igen. Din kärlek må nu vara den sporre, som skall egga dig till nya ansträngningar. — Jag går, svarade Erik och gaf Roth sin hand, men du följer väl, fader, på det att du må vara oss nära, ifall behofvet så påkallar? — Ja, min son, jag och Spof vilja understödja dig och jag har åt Kamenski tillagat en soppa, som icke skall blifva så god att dricka ur. — Är Kamenski i Wirdois? frågade Erik dröjande. — Ja, han kom hit i går och har till sin betäckning jägare och kosacker; vi skola tacka honom för sist i natt, ty redan i morgon ämnar han afresa. — Ni har väl reda på ställningen, fader? VID NÄSIJÄRVI. 2.