— 408 — på bröstet, ty den bästa medalj vi kunna erhålla är fosterlandets erkänsla och dess vitsord om att vi, så långt förmågan sträckt sig, alltid uppfyllt vår pligt. Men nu har jag att göra dig en annan fråga, och den lyder så: älskar du Alfhild? Erik stannade i det en mörk rodnad öfverflög hans manliga drag. Han visste icke hur han skulle besvara Roths fråga. — Ja, inföll han slutligen i låg ton, jag älskar er dotter. Vid dessa ord sänkte han hufvudet mot bröstet och afbidade med oro faderns svar. — Och Alfhild? var Roths korta fråga. — Älskar också mig. Roth frågade icke vidare, men syntes försjunken i djupa funderingar och gaf icke akt på hur hopp och fruktan ömsevis vexlade i Eriks drag. Landstigningen hade försiggått. Partigängarnes djupa leder utbredde sig längs stranden och i allas ögon brann en glödande stridslust. Men Roth märkte icke att de äfven hade sina ögon skarpt fästade på honom; han tycktes hafva glömt i hvad afsigt han kommit hit. Men slutligen upplyfte han hufvudet, fäste sina blickar länge och pröfvande på Erik och sade: — Tag henne, om hon älskar dig och du henne. I detsamma ljöd en klar röst bakom dem: