Dagens Nyheter – 14 november 1870, sida 2

jag frukost, middag elier gyäll, önskar jag sofva, genast hör jag ropet: finnarne äro här! och då får man vara beredd att mottåga de fördömda björneborgarne, som handtera bajonetten som vi köttgaffeln. Får jag icke förstärkning, måste jag väl till slut retirera. — På sjön äro vi underlägsna, inföll öfverste Erikson, i det hans öfverläpp trotsigt krökte sig, det måste vi erkänna, hurn förödmjukande det än är för de tappra ryssarne, men på land förmå vi ännu hålla stånd och ega dessutom Tammerfors i ryggen; major Judenieff måtte väl icke öfverlempa den plåtsen åt den första styrka som anfaller honom. — Jag har erhållit depescher från major Judenieff, afbröt Rajewski, och han skrifver att han till lands blifvit anfallen af general Spuff och till sjös af amiral Roth, men efter några timmars ursinnig strid lyckades det honom att afslå anfallet. Den tappre majoren öfverdrifyer i sina rapporter, ty vi känna nog hvem det är, som utfört detta vågstycke. Ja, kamrater, fortfor generalen och sänkte rösten liksom han varit rädd för att någon obehörig skulle lyssna, det har verkligen gått så långt och dessa öfverdådiga partigävgare hafva försatt mig i den belägenhet, att jag ser ingen räddning utom i återtåget. Besinnen, mina berrar, våra förråd äro förstörda, mina kurirer tor snappade. Ingen skuta töres vt på Näsijärv,, ty då blir hon tagen; inga örder hafva ankommit från högre ort. Om