Dagens Nyheter – 12 november 1870, sida 2

Katarina, så Anna och sist Erik med Alfhild. Utar hinder kommo de ut ur snåret och sågo med klappinde hjertan Näsijärvis lugta yta framför sig. De påskyndade sina steg och hade tillryggalagt ungefär halfta vägen, då ett kraftigt anrop bakifrån kom dem att stanna. Flyktingarne studsade; de voro så nära räddninge-, och just i detta ögonblick skulle den kanske omintetgöras: Bakom dem syntes kosackernas skäggiga kände Alfhild Kulneff. Ett par hundra alnar framför dem låg båten. — Jag förmår icke gå längre, hviskade fru Katarina och fattade Pekkas arm, lemna mig här, men rädda Alfnild. — Nej, utropade Pekka och skakade geväret, ingen af eder skall fallå i ryssärnes händer, vi skola kämpa för er räddning. — Men hur skolen T-kunna hålla stånd mot helv den der svärmen! Fly, fly, utbrast hon ifrigt. Lemnen oss och skynden till Visuvesi, der skolen I träffa min make. Endast på detta sätt kunnen I sedan rädda oss, nu är det fåfängt. Sc, kosackerna nalkas alltmera, och inom kort äro vi fångar! Fly, Erik, bad hon och sprang mot vy rlingen, som med hotande blickar betr de kesackerna; intet ondt skall vederfaras hvarken mig oher Alfhild, ty Kuleff har lofvat; att beskydda oss. — Moen generalen, svarade Erik dystert.