Dagens Nyheter – 12 november 1870, sida 2

Hvad tro Räajewski har i sinnet, je, ingenting mer och ... — Erik, Erik, afbröt Alfhild och slingrade sina armar om ynglingens hals; fly, jag ber dig derom! — Också du för detta språk, mumlaäde den unge mannen och tryckte Alfhild till sitt bröst; hur skall jag göra? — Vi vilja följa fru Katarinas råd, inföll Pekka och lade sin hand på Eriks: skuldra, måhända yppar sig inom kort ett bättre tillfälle till räddning: Erik svarade icke. Med en häftig rörelse slöt han Alfhild till sitt bröst och tryckte sina läppar mot hennes. Nägra minuter försvunno och de älskande förnummo ingenting af hvad, som försiggick omkring dem. Men plötsligt spratt Erik till, ett skott hade väckt honom ur hans dröm. Några alnar från honom stod Pekka och höll den ännu rykande pistolen i högra handen, och i kosackernas första led vältrade sig eå qvinnå i sitt blod under högljudda förbannelser. Vid den första blick Alfhild Kaståde på henne, igenkändge hon Wappu: — Den olyckliga har blifvit tvingad att visa kosackerna vägen, mumlade hon och vände bort ansigtet för att icko se det hemska uppträdet. Vedergällningen har träffat henne, och hernes konster kunde icke beskydda henne. — Ha, sc der är österbottningent! ropade