Dagens Nyheter – 12 november 1870, sida 2

Plötsligt uppgaf ryssen ett rop af glädje i samma ögonblick som en ry ttärtrupp sprängde ned till stranden. Han trodde, att. hän var räddad, men misstog sig, ty just då blottade hån sig och Pekka var icke sen, att begagna sig af dennå fördel. Hastigt stötte han bäjoönetten i sin motståndares bröst och kastade hönom med en kraftig stöt öfver bord. Allt hade skett så blixtsnåbbt, att sjelfva Pekka knappt trodde sina ögon förrän en högljudd förbannelse från motståndarens läppar sade hohom, att allt var verklighet. I samma ögonblick försvann också vreden ur finnens hjerta och han böjde sig öfver den låga relingen för att, om möjligt, räcka sin olycklige fiende en hjelpsam hard. Men det var för sent, den olycklige syntes icke mera, — Hån var sjelf skulden till sitt fåll, mun: lade Pckka och aftorkade den blodiga bajönetten; men hur skall jag väl nå komma ur denna knipa. Kulneff är framför mig, och utan tvifvel skall också den andra styrkan återkomma. Hvad hår jag nu för gagn af båten! Jo, nu vet jag ett sätt, fortfor han, utan att det minsta bekymra sig om de kutor, sum flögo kring hans öron, jag skall lura dem i; grundligt, att de aldrig skola glömma det! Ja, kommen bit, edra skäggiga kräbater, utropade han nör kosackerna redo ut i vattnet, kunna edra hästår simma, nog kan jag ro, och det skulle blifva en fördömdt tokrolig jagt genom hela Näsijärvi,