EO ROR om att lifsmedel funnos qvar endast för åtta dagar, hvadan nödvändigt vore att fatta ett beslut, innan förråden blefvo alldeles uttömda. General Busson omtalar huru vid detta tillfälle tillgick inom kretsen af 6:te kårens generaler, hvartill han hörde. Sedan marskalk Canrobert uppläst Bazaines bref angående den sorgliga belägenhet, i hvilken armån och staden Metz befunno sig, drog han sig tillbaka, anmodande dem att rådslå om hvad som efter deras mening börde under nuvarande omständigheter göras. Oaktadt divisionsgeneralerna aldrig förr blifvit åtsporda rörande de militära operationer, som haft denna olyckliga belägenhet till följd, gingo de i armåns intresse in på att föreslå följande kapitulation: Som lifsmedel icke längre finnas, skall hären i Metz samtycka till att kapitulera på de vilkor, att den får marschera inåt Frankrike med fanor, vapen och bagage, för att draga sig tillbaka till en stad i södra delen af landet, dervid förbindande sig till att icke tjena mot Preussen under återstoden af detta krig —, samt att det skall stå staden Metz fritt att fortsätta sitt försvar. I fall dessa vilkor icke antagas af fienden, äro vi beslutna att slå oss igenom med vapen i hand och heldre falla som en man än gifva oss. Denna handling, som underskrefs af 6:te kårens fem divisionsgeneraler, tillställdes marskalk Canrobert, med begäran att han måtte öfverlemna densamma till marskalk Bazaine. General Busson berättar vidare att han följande dag lät meddela Bazaine ett af honom uppgjordt förslag till en genombrytning af de fiendtliga linierna. Han erbjöd sig att ispetsen för 10,000 man bana en väg för den öfriga armån. Detta förslag medförde emellertid intet resultat; marskalken bevärdigade ej ens generalen med ett svar. Den 11:te förnam man i Metz att general Boyer afreste till Versailles för avt å högste befälhafvarens vägnar underhamdla om kapitulationen. Den 18:de kl. 2 e m. sammankallades divisionsgeneralerna, regementscheferna och de högsta embetsmännen vid intendenturen af kårcheferna, och dessa talade nu med dem om marskalk Bazaines planer och resultaten af de steg, som vidtagits af general Boyer, den der dagen förut återvändt till högqvarteret. Under den sammankomst marskalk Canrobert hade med 6:te kårens generaler, röjde han den största förligenhet, då han skulle uttala sig om general Boyers beskickning. Först efter många omsvep kom han fram med att konungen af Preussen icke ville erkänna regeringen för natienalförsvaret, men deremot gerna och till mycken fördel för den franska armån ville underhandla med den af kejsaren tillförordnade regeringen samt att högste befälhafvaren i följd häraf ämnade ånyo afsända general Boyer med uppdrag att förmå kejsarinnan att samtycka till detta förslag. Marskalken anmodade generalerna att kalla tillsammans sina officerare och göra det klart för dem att det enda medel, hvarigenom Metz-armån kunde med heder komma ur sin sorgliga ställning, bestode uti att åter insätta den regering, kejsaren tillförordnat. För att uppnå detta resultat behöfdes blott några få dagar; armån skulle sedan med fanor, vapen och bagage få begifva sig till en stad i det inre af Frankrike, der man skulle proklamera den nya regeringen. Officerarne gingo in på detta Bazaines förslag, emedan de icke sägo nägon sunan möjlighet att med bibehållen krigsara komma från saken. Samma dag gafs order att man skulle hålla sig redo att bryta upp vid första signal. Man gaf alla stabsofficerare en karta öfver de preussiska anfallsverken endast för att betaga dem modet genom att visa dem huru öfverlägsen preussarnes styrka var. Denna anordning var ctt rent bedrägeri af högste befilhafvaren, ty då de franska officerarne sedan