sitt, förehafvyande och nödgades återvända till staden. Det var då som armåkårernas chefer kommo och tillkännagåfvo för kejsaren, att deras trupper, sedan de under nära 12 timmar utstått en ojemn strid och voro försvagade af ansträngningar och hunger, ej längre kunde göra ett allvarsamt motstånd. I sjelfva verket blefvo soldaterna, tillbakadrifna mot vallarne och i vallgrafvarne, decimerade af fiendens artilleri, och sjelfva Sedan, öfverfyldt af spillrorna från samtliga kårer, bombar derades på alla häll. . Granaterna antände husen och träffade dei dem inburna sårade. Den stora kasernen, förvandlad till ett hospital, på hvars tak den med rödt kors försedda flaggan svajade, :skonades icke; och de på gården sammanpackade karlarne och hästarne träffades oupphörligt. Många officerare och soldater dödades på de af fiendens eld bestrukna gatorna; bland de sålunda dödade befunno sig tvenne generaler. . . Kejsaren försökte då att bringa till general Wimpffens kunskap huru angeläget det var att begära en vapenhvila, emedan hvarje ögonblicks uppskof endast ökade offrens antal. Utan underrättelser från generalen, lät kejsaren, vid anblicken af så mycket onyttigt utgjutet blod, och i en så hopplös belägenhet, på citadellet upphissa den hvita flaggan. : : Samtidigt sände konungen af Preussen en officer till Sedan för att uppfordra platsen att gifva sig. Emedan kejsaren ej hade befälet öfver armeån, hänvisade han honom till fonrral Wimpffen. Den sistnämnde, som insåg det betänkliga i situationen, och icke ville taga på sitt ansvar initiativet till en kapitulation, insände sin afskedsansökan, hvilken icke beviljades. Kejsaren. som i tidningarne läst konungens af Preussen förklaring, att han icke förde krig mot Frankrike utan mot dess suverän, tvekade icke att gifva sig fången, i den förhoppning, att sedan syftet af kriget ernåtts genom uppoffringen af hans frihet, segraren skulle blifva mindre sträng i sina fordringar gent emot Frankrike och dess ar m. Med en af sina officerare sände han konungen följande bref: . Sire fMonaiear mon frere), Då jag ej lyckats finna döden bland mina trupper, återstår mig endast att lemna mit svärd 1 ers majestäts händer. Jag är ers majestäts gode broder. Navoleon. Konungen svarade som följer : Sire (Monsietir mon fröre). Beklagande de omständigheter, under hvilka vi träffas, emottager jag ers majestäts svärd och ber er utse en af edra officerare, försedd med fullmakt att underhandla om den armås kapitulation, som kämpat så tappert under ert befäl. Å min sida har jag för detta ändamål utsett general Moltke. Jag är ers majestäts gode broder. Wilhelm. tanför Sedan den 1 september 1870. General Wimpffen begaf sig till preussiska högqvarteret för att der diskutera kapitulationsvilkoren. Under sammankomsten försökte den franske generalen att erhålla gynsammare vilkor; men general Moltke svarade: Er armå räknar 1 detta ögonblick icke mer än 80,000 man; vi hafva 230.000, som fullständigt omringa er. Vårt artilleri står öfverallt i position och kan inom tvenne timmar grusa platsen. Edra iräpper kunna endast komma ut genom portarne och kunna omöjligen formera sig utanför dem. Ni har munförråd blott för en dag och knappast någon ammunition mera, I en sådan belägenhet skulle förlängningen af ert motstånd endast vara en onyttig blodsutgjutelse, hvarför ansvaret mästo drabb. förekomma den. Vid sin återkomst till Sedan församlade general Wimpffren ett krigsråd, sammansatt af cirka 32 generaler, och med endast 2 afvikande röster för-, enade man sig om den äåsigten, att en ny strid endast skulle medföra en onyttig uppoffring af tusentals lif. Kapitulationen undertecknades. Den 2 september var en olycksdag, som vi aldrig komma att glömma. ; err von Bismarck hade underrättat kejsaren aftonen förut, att Kö ngen af Preussen erbjöd honom ett möte den följande dagen. Kejsaren lemnade derför Sedan den 2 på morgonen och sände ett bud till grefve Bismarck för att underrätta om sin ankomst och fråga hvar mötet skulle ega rum. Han inväntade nordtyska förbundets kansler i ett litet hus på vägen till Donchery. Bismarck dröjde Kå att der infinna sig. I det samtal som uppstod skyndade kejsaren att förklara, attalldenstund han gifvit regentskapet i Paris full myndighet, kunde fredsunderhandlingar endast föras med detta; att han endast öfverlemnat sin egen person i konungens händer och begärde ingenting för sig sjelf, men vädjade till konungens ädelmod för armen och Frankrike. Han tillade, att alldenstund kriget varit olyckligt, ville han icke fullkomligt vältra ansvaret för detsamma ifrån sig, men icke förty ansåg han sig skyldig uttala, att han vid krigets förklaring endast åtlydt en våldsamt upphetsad nationalkänsla. Tidningarne hade i dessa kejsarens ord sett ett brott, Lika fullt hade han, äde i sin proklamation till armåen före sin afresa från Paris och i sitt svar till lagstiftande församlingens president, uttryckt samma tanke med a dem, som ej vilja