DÖ Sedan kom oron för Pekka och ju längre han dröjde, desto mera tilltog deras fruktan. I korthet omtalade derefter Pekka sitt äfventyr och hade just slutat sin berättelse, då Erik plötsligt stod framför dem. Hans ansigte bar spår af häftiga sinnesrörelser. Vid hans venstra arm stödde sig Alfhild och hon var så medtagen, att hon med yttersta möda kunde stå upprätt. — Mitt barn, mitt arma barn! klagade fru Katarina och slöt dottern till sitt bröst, hvilka förfärliga nätter hafva vi icke upplefvat, och Gud allena vet hvilka som ännu återstå. En aning säger mig att våra pröfningar ännu icke äro slutade, men hur det än må blifva, skola vi ändock aldrig misströsta, ty då först är det ute med oss. Låtom oss skynda ned till båten, fortfor hon och gick några steg framåt, vägen är icke lång och efter Pekkas utsago är den också fri. — Ja, ännu är den fri, svarade Pekka, men om vi dröja här längre, kan den vara fullsatt af kosacker. — Kösacker! utropade Erik, de hafva då kommit hit? Jag såg visserligen en afdelning icke långt från Alavo, men jag trodde att den hade Wirdois till mål. — Nej, svarade Pekha, den skall jaga flyktingarne, ty generalen anser dem vara för god pris, att han skulle låta dem undkomma. Samtalet afstannade här och marschen började. Pekka gick i spetsen, derefter fru