— 188 — Med dessa ord fattade han årorna och försvann inom kort bakom en närbelägen holme. Pekka hade icke missräknat sig. Kosackerna, som trodde, att hans plan var, att i förväg hinna till Visuvesi, ville förekomma honom och sprängde bort längs stranden utan att qvarlemna någon vakt. Allt detta såg finnen från sitt gömställe och följde med ängslig uppmärksamhet ryttarnes minsta rörelser. Men plötsligt klarnade hans vackra ansigte och med skyndsamma steg begaf han sig ånyo till båten och rodde af alla krafter tillbaka, samt kom, utan att stöta på någet hinder, till det ställe, hvarifrån han utgått. Der dröjde han icke många minuter, gömde båten så godt han kunde i den täta strundvassen och tog dorefter vägen uppåt skogen. Vid hans återkomst voro fru Katarina och Anna i den häftigaste ångest; de trodde fullt och fast att han (Pekka) misslyckats och fallit i kosackernas händer. Med några få ord lugnade han de uppskrämda fruntimren och intalade dem mod, hvarefter man beslöt att invänta Erik, som efter Pekkas utsago, icke kunde dröja länge till. Under tiden berättade fru Katarina, att kosackerna hade ridit så nära deras gömställe, att de trodde sig upptäckta, ty en afryttarne hade till och med stuckit sin lans ini snåret. Att de sväfvat i en förfärlig ångest, var naturligt, men så mycket större blef deras glädje när fienderna ändtligen lemnade dem i fred,