finna sig i denna belägenhet. Visserligen hade han aftvungit sin fiende en vigtig bekännelse, men hvartill gagnade den nu, då han icke kunde göra bruk af den! Hans belägenhet var försämrad, det insåg han genast, men hade ändock så mycken sans, att han med tålamod beslöt afvakta kommande händelser. Ryssen låg emellertid orörlig. Han hade till och med tillslutit ögonen och tycktes försänkt i vanmakt. Endast två alnar från honom låg hans gevär. Att bemäktiga sig detta blef nu Pekkas omsorg, ty derigenom skulle han också kunna tvinga fången att iakttaga etillhet. Sakta böjde han sig framåt, och var just i begrepp att bemäktiga sig geväret, då moskoviten med en blixtsnabb rörelse kastade honom åt sidan och sprang upp. Pekka var alldeles oförberedd och hann icke sansa sig förrän ryssen stöd midt emot honom och riktade sin bajonett mot hans bröst. — Ha, utropade moskoviten, i det hans mörka ögon blixtrade, jag blef ändock bönhörd och skall nu visa dig att ditt försåtliga anfall icke det ringaste gagnat dig. Kan du föra ditt vapen så är det väl för dig, eljest måste du dö, ty jag ser nu, att du är en spion. Denna gång var jag dig för slug, och du skall icke komma undan, utan att bära med dig åtminstone ett märke af denna! Vid dessa ord skakade han geväret och gick Pekka på lifvet. VID NÄSIJÄRVI 24,