Hr Thiers i Versailles. I ett bref från Versailles af den 30 okt. till LIndep. belge meddelas följande: I dag på morgonen anlände hr Thiers, åtföljd af två sckreterare och eskorterad af grefve Preising, till preussiska högqvarteret i Versailles. Han hade således öfvergifvit sin första plan att icke besöka Versailles, innan han varit i Paris, helt enkelt derför, att herr Bismarck kategoriskt nekat att öppna någon annan väg för honom. Straxt efter sin ankomst besökte hr Thiers hr Bismarck. Hvad de afhandlade med hvarandra har naturligtvis icke hunnit blifva kändt, då brefvet, hvarur dessa uppgifter äro hemtade, afsändes. Mot middagstiden återvände hr Thiers till hötel des Råservoirs, der han tagit in. En halttimma sednare, då han stod i begrepp att afresa, mötte han hertigen af Sachsen-Coburg, hvilken vänligt tryckte hans hand. — Hvad, ni känner då icke längre igen mig? frågade hertigen. — Ack, jo, — sade Thiers — men under hvilka förskräckliga förhållanden har jag icke äran återse ers höghet! Thiers hade härvid tårar i ögonen; han sade sig skola återvända sednast den 1 dennes. Under eskort af en preussisk stabsofficer fördes han till den preussiska förpostlinien, der han fick dröja en och en half timma i följd af formaliteter, som skuile uppfyllas hos de franska förposterna. Han steg ur vagnen jemte sina två sekreterare, af hvilka den ena är hr Paul De Remusat, son till Ludvig Philips minister, och under tiden samtalade han med de tillstädesvarande preussiska officerarne. Thiers lär härvid (enligt hvad en af officerarne berättat brefskrifvaren) hafva erinrat om, att han i lagstiftande kåren på allt sätt och vis bekämpat krigsförklaringen. Han citerade en del af sitt i kåren hållna tal och påminde om, att en mängd deputerade sökte nedtysta honom. De hotade dervid tll och med att använda våld mot honom. Han berättade ifven att samma afton hade man uppvaktat honom utanför hans fönster med kattmusik. Han nekade ej att år 1840 hafva yrkat på krig mot Tyskland, men situationen var då en helt annan och Frankrike uppträdde då i en rättvis sak: Syriens bevarande åt Porten, som då angreps af sin egyptiska vasall; och slutligen hade Frankrike då till sitt förfogande en fullkomligt organiserad armå, General Moltke erkändes af Thiers vara vårt århundrades förste strateg och han berömde äfven de tyska officerarne för deras skicklighet att anföra trupperna. — Ja, de hafva uträttat något — yttrade en af Thiers sekreterare — medan våra officerare inskränkte sig till att betrakta den franska armån såsom oöfvervinnerlig. Thiers skände -redan till Metz kapitulation; han tog lifligt parti för marskalk Bazaine och förklarade, att denne generals antecedentia och personliga karakter voro synnerligen hedrande. Thiers uppgaf kejsaren, och ännu mera kejsarinnan, som förnämsta upphofvet till kriget. Under samtalets fortgång blef det fråga om marskalk Leboeuf, som blifvit fången i Metz. — Önskar ni icke, att vi återlemna honom till er? — frågade en preussisk officer på skämt. — Nej, hållen noga vakt om honom — sade en af sekreterarne — eller ställen honom tinnu hellre i spetsen för er armåöl ;