Något om ishandeln. Två slag af is förekomma i England såsom handelsvara, den s. k. rå eller inhemska isen, som hemtas från landets egna dammar och: små sjöar, och den utländska, som är afsedd att sättas på bordet; detta sistnämda slag hemtas till större delen från Norge. Förr utfördös denna vara från Boston i Nordamerika. Det på denna handel baserade Wenhäm-isbolaget hemtade den från en sjö i närheten af Boston, Wenhamsjön, efter hvilken bolaget uppkallade sig; men den höga frakten fördyrade isen så mycket, att bolaget måste söka en annan och närmare förbindelse, och det köpte då en sjö i Norge, vester om Kristiania-fjorden, som -eridast -hade sitt tillopp från källsprång. Som det var angeläget för bolaget att kunna ansvara för isens renlighet, blef det sedermera nödvändigt att köpa marken rundt omkring sjön, hvarigenom det blef möjligt att hindra tilloppet af främmande, orena ämnen. Då vattnet fryser, frånskiljes nemligen ingalunda alla främmande ämnen; de mineraliska salter och firgstoff, som deri kunna innehållas, frigöras genom förbindelsen, men med de organiska ämnena är detta icke fallet. Isens klarhet och genomskinlighet är derför icke något bevis på dess renhet ; ofta kan vattnet efter ett alldeles genomskinligt stycke lukta mycket illa. Sättet att gå till väga vid isens utsågning och tillhuggning torde icke behöfva närmare beskrifvas. Man räknar på, att isen förlorar 50 procent af sin vigt, innan den når sin slutliga bestämmelseort. År 1865 utskeppades från Norge 29,539 ton (1 ton — 2,390 skålp.) is; deraf gingo endast till Jöngland 28,900 ton. Under de första fem månaderna af följande året hade utförseln stigit till 48,800 ton, af hvilka 31,320 ton gingo till England och närmare 12,000 ton till Tyskland. På ändra ställen drifves emellertid denna egendomliga trafik i långt större skala, så t. ex. i Amerika, der Boston är platsen för den; men marknaden der är också långt större och varorna i de flesta fall mycket begärliga. I Boston tog denna industri sin början år 1806; år 1803 afgick den första laddningen is defifrån till Calcutta i Osfindien; nu utskeppas årligen 200,000 ton, hvaraf omkring ?s äro bestämda till mellersta och södra Amerika; ty trots det oerhörda afståndet förses Valparaiso, Sant Jago och Lima uteslutande med is från Nordamerika ; tillförseln derifrån blir billigare än om man skulle hemta isen från Anderna, som visserligen ligga endast 50 mil aflägsra, men äro allt annat än tillgängliga. Hur betydliga de anförda siffrorna äro. inses bäst genom ett par jemförelser. -De förenta staternas. handelsflotta representerade 1869 en drägtighet af 3,860;000 ton. — Fillförseln af stenkol till Hamburg belöpte sig 1869till 750,000 ton, och den norska Höttan, som förra året besörjde fisket vid Tofodden, räknade 377 fartyg med en drägtighet. af 176, 000 ton.