Dagens Nyheter – 8 november 1870, sida 2

oo OS andra, men var icke heller sen att sjelf klämma till, när det behöfdes. Återtåget blef en seger, allra helst som Roth hunnit ordna sina båtar och derifrån underhöll en jemn eld på ryssarne, som icke vågade aflägsna sig så långt från stadea af fruktan för ett bakhåll. Men när sista salfvan gafs från ryssarnes led, snuddade en kula förbi Spofs arm och fastnade i bröstet på Johan. Utan att gifva ett ljud från sig, föll ynglingen och hans varma blod öfverhöljde anförarens slitna uniform och gaf den en vacker, purpurröd färg. — Der föll en tapper krigare, mumlade Spof och lutade sig öfver ynglingen. -Ack, att ett så lumpet ting som en usel bit bly skall kunna utsläcka ett så ungdomligt lif.och komma det blod att stelna, som för några minuter sedan sjöd af sådan lefnadslustl Omkring den fallne samlades småningom hans kamrater, och med tårfulla blickar betraktade de alla sin tappre vän. — Han är död, sade en gråhårig krigare och vände bort hufvudet; han var min sidokamrat. Stackars Maria! — Hvem är död? ljöd en qvinlig stämma bakom krigarne. Får jag se den fallne. — Se så; den ena olyckan följer den andra tätt i spåren, mumlade den gamle krigaren för sig sjelf och gaf ett hemligt tecken åt sina kamrater att sluta sig närmare: tillsammans, Åh, det är just ingenting, sade