Dagens Nyheter – 8 november 1870, sida 1

— LUV — fästades på henne. Ingen tår syntes i hennes ögon; sakta insvepte hon det kära liket i en goldatkappa, fattade den gamle krigarens hand och gick med skyndsamma steg mot Nokia. — Beundransvärda flicke, sade Spof och närmade sig Maria, hvarifrån har du fått denna själsstyrka, som en man skulle afundas dig? — fHvanfrån, eftersade Maria långsamt och med tonvigt på hvarje stafvelse, vet ni icke det? — Jag anar det. — Men jag käuner att vi snart skola förenas, svarade Maria sakta. Visst svider det och gör rysligt ondt i hjertat, fortfor hon och gjorde en smärtsam åtbörd, men bland alla dessa sorger finnes dock mycken glädje, ty jag är säker på att Johan icke svek sin pligt. Säg, gjorde han icke sin pligt, utropade hon häftigt och fattade Spof våldsamt i armen, vek ban från sin post, var han rädd för döden? — Nej, svarade Spof; han såg döden käekt i ansigtet, såsom hvar och en af oss. Den träffade honom, och mången äldre krigare, som ännu blifvit skonad, offrar en tår åt hans minne. Frid öfver honom! — Ja, nog har han frid, hviskade Maria och betraktade med stela blickar den bår, hvarpå hennes älskling, hennes enda hopp nu hvilade; men säg mig, fortfor hon och vände sina glanslösa blickar mot Spof, är det ljuft att dö för Finland? Den tilltalade spratt till vid denna på en gång oskyldiga och dock så betydelsefulla fråga.