Dagens Nyheter – 7 november 1870, sida 2

ena handen, jag talar nu om lif och död, och han, som fick min tro, månne han lefver? Hu, hvilken ond aning; tänk om han skulle dö! Aldrig mera får jag då höra honom tala och aldrig se honom! Men far har sagt, att om han dör, så är det för Finlands räddning. Det kännes så besynnerligt inom migj jag både vill att han skall lefva och dö! Och om det är som far säger, då vill jag icke sörja; ty Finland behöfver honom, och om vår brudsäng icke bäddas der borta i vår stuga, så gör det ju ingenting, blott han får dö för Finland. Nog skulle det vara roligt om han fick lefva, men — men — — Gud styr allt hans öden så, som det behagar honom och jag vill med tålamod vänta på hans återkomst. Jag vill sjungå den visan, som han tyckte så mycket om; den lyder så här: Lätta fors, tag mig med På din ljusblåa rygg! Öfver klippor och hed Vill jag ila så trygg Till min älskling, som väntar i skogen! Lilla fågel i sky, Qvittra visan igen! Bort må sorgerna fy, Ty han kommer, min vän; Virar guldband kring kärestans panna. Men om icke hans drag Mera skåda jag får,