Dagens Nyheter – 7 november 1870, sida 2

RAR förd, mötte dem gubbens bleka drag och af feber glödande ögon. Han egde dock så myvken sans qvar, att han kände igen dem. — Hur är det med dig, gamle vän, frå-; gade Roth och trädde fram till sängen, kvar träffade kulan? Palo gjorde en rörelse och visade på bröstet. Straxt nedanför hjertat var ett stort sår ur hvilket blodet flödade, oaktadt den omsorgsfulla förbindningen. Vapenbröderna sågo på hvarandra med sorgsna blickar; de visste, nog hur den kulan tog. Läkaren, en ung man, som begärt särskildt tillstånd att med-: följa partigängarne, hade skött den gamle med: all omsorg, men kunde icke förekomma att sårfeber inställde sig. En blick på hans anlete sade genast hvad utgången skulle blifva. — Jag vet att jag skall dö, pustade den sårade och grep efter Roths hand, men innån dess har jag några ord att säga er, väbel, mellan fyra ögon. — Tala, gamle hederlige Palo, sade Roth och en tår darrade i hans ögonhår; det gör ingenting att Spof och läkaren äro här, de äro ju vänner. — Ja, det är blott några ord: gif din dotter åt min son. —. Gamle vän, svarade Roth med rörelse, jag har länge sett att de älska hvarandra, och är det så, icke vill jag lägga något hinder i vägen för deras lycka. Här här du min hand derpå.