Dagens Nyheter – 7 november 1870, sida 2

icke Nokiaforsens majestätiska skönhet. Detta fall sammanbinder Pyhäöjärvis och Kulovesis vattendrag och har att, i motsats mot Imatras kala bergviggar, framvisa sina leende stränder och täcka landtgårdar. Här kännes så lugnt och fridfullt midt under det forsen svallar, och de många qvarnarnes sqvalp påminner lifligt om landtbygdens idoga och tilldragande lif. : Straxt nedanför Nokiafallet, der de fräsaunde vågorna småningom lägga sig till ro för att med ett sakta mummel afsluta sin halsbrytande färd, hade en ung ficka tagit plats på en af de många stenar, hvilka äro kringströdda längs stranden. Morgonsolen hade för några minuter sedan höjt sin strålande hjessa öfver skogstopparne; och de varma strålarne dansade som ystra barn på de små vågorra, hvilka återgåfvo den unga finskans förtjusande bild i våglika höjningar och sänkningar. Det var en täck flicka med helsans rosor på kinderna och ett varmt leende i de ljusblå ögonen. De små obetäckta fötterna höll hon i vattnet och skrattade hjertligt, när de skimrande fiskarne vid den minsta rörelse flydde undan. — Fly, fly, små fiskar, jollrade hon och strök de långa flätorna från kinderna, från forsens hvirflar är em kort sträcka till hafvet. Skynden er dit, på det att ingen må göra slut på ert unga lif. Men hvad är det jag säger, fortfor hon och lutade hufvudet i