Dagens Nyheter – 5 november 1870, sida 2

Den ryske officeren, en major, tyckte för. modligen att detta stridssätt gick för hårdt åt hans trupper, och drog sig för den skull skyndsamt ät bron till, på det att finnarne icke skulle kunna stänga honom från denna väg. Så ville just Spof hafva det, och i det han förnöjd gnuggade händerna, utropade han: — Framåt, marsch, gå på med stormsteg! Sagdt och gjordt, björneborgarne störtade fram på lindsvägen och ryssarnes flykt blef allt hastigare. Vagnarne gingo förut för att hastigt kunna köras undan, ifall anfallet skulle litva för häftig. Ryssarne trodde sig fullt och fast räddade i och med detsamma vagnarne körde fram på bron och skrattade hänfullt, samt gjorde på allt möjligt vis spe af finnarne. — Låt dem skratta, låt dem skratta, brummade Spot; affären är icke slut ännu. I detsamma kom en kula hvinande från de ryska lederna, sårado en soldat och kastade Palo till marken. Med ett anskri föll dea gamle och förlorade genast sansen. — Stackars Palo, mumlade Spof och lutade sig öfver den fallne, denna kula visste nog att dom träffade en ädel finne. Derefter befallde han tvenne soldater att bära den gamle in i småskogen och stanna qvar hos honom, hvarefter han sjelf följde de ätertågande ryssarne, som hunnit fram på haltva bron. — Skjut allt hvad I kunnen, gossar, ro