Dagens Nyheter – 5 november 1870, sida 1

mn EE medan de passerade revy för prinsen. Denna heder bestods endast det kejserliga gardet; alla de öfriga regementena hade fått aflägga sina vapen i Metz arsenaler och sedan marschera ut i sina kantonnementer utanför Metz för att afvakta transporten till Tyskland. Kejserliga gardet mottogs af de preussiska trupperna med aktningsfull värdighet oeh icke ett försmädligt ord hördes, ej heller märktes någon blick af sårande triumf. Deremot hade vid den föregående revyen (med 3:dje kåren) jublet varit starkt och uthålligt. Kl. 4 e. m. aflöstes de franska kompanier som ännu gjorde vakt vid stadens portar, i depoterna och arsenalerna, af preussarne, sedan två infanterioch kavalleriregementen hade ryckt in i staden. Den tyske militärguvernören general von Bastrow, chef för 7:de kåren, tog guvernörskapet öfver staden oeh fästningen i besittning ; han sade mig att han väntade sig der skola finna ett porträtt af en bland sina förfäder, som i en förfluten tid också varit militärguvernör i Metz. Tragedien var utspelad, men dess sorgligaste sidor återstå att förtälja. Enligt uppgift af general Zastrow, hvilken innehade Vaux-skogen den 19 augusti på morgonen (efter slaget vid Gravelotte), kunde Bazaine då ha undvikit att bli drifven till och instängd i Metz. Marskalken kunde lätt ha banat sig en väg och förenat sig med Mac Mahon, för hvilken det deremot var mycket svårare att stöta till honom. Sedan största delen af de till hans kavalleri och artilleri hörande hästar blifvit uppätna, lät sig naturligtvis detta icke så lätt göra. Men dock säges hans dispositioner ha vittnat om bristande beslutsamhet : och till och med vid de två sista utfallen ha varit obetänksamma och ändamålslösa. Dessa förhållanden har man satt i sammanhang med misstanken för en komplott med regeringen; hans armå skulle nemligen enligt öfverenskommelse söka bibehålla statens quo till dess kriget i vestra Frankrike hunne slutas och då, med preussiskt samtycke, uppträda till befrämjande af bonapartistiska intressen, i hvilket fall Bazaine sjelf hoppades att bli kejserlige prinsens guvernör och den verklige regenten. Nästan alla menniskor i Metz synas tro detta, och många af de mest inflytelserika ha sagt så till mig. Under hela den tid cerneringen varat har Bazaine åldrig visat sig i lägret annat än vid utomordentliga tillfällen och icke en enda gång vid ambulanserna, hvilka till en del äro inrättade i en mängd jernvägsvagnar å Place Royale. Likaledes har hun ytterst sällan varit synlig istaden. De civila myndigheterna kunde icke träffa honom annat än i fästet S:t Martin. Han ville icke visa sig i mairiet. Sällan, om någonsin hade han ett ord för att uppmuntra trupperna. Ibland sökte Canrobert lifva deras mod en smula, och genast voro de färdiga attropa: Lefve Canrobert! Ned med Bazaine! På sista tiden, säger man, vågade han, af fruktan för att bli mördad, icke visa sig för sitt eget folk. Och det högst dåliga förhållandet i afseende å disciplinen var helt säkert orsaken till den hastiga kapitulationen, då ju mat ännu fanns för en vecka. Den 29 på morgonen lågo fem soldater döda af hunger vid Montigny, medan staben ännu lefde i yppighet, och fyra dagars ranson