Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 2

— Vi måste med tålamod böja oss under de pröfningar en allvis försyn tillskiekat oss, sade fru Katarina mildt och smekte ömt sin dotter. Du var ju så modig för några ögonblick sedan, och nu förtviflar du! — Jag vill icke förtvifla längre, svarade Alfhild och upplyfte hufvudet, du skall få se, moder, att också jag kan bära en sorg med undergifvenhet. — Rätt så, Alfhild, inföll fru Katarina med ett småleende, och när man dessutom lider för sitt fosterland, bör icke någon sorg nedslå sinnet. Och allra minst tillhör det en tapper krigares maka och dotter att förtvifla, ty misströstan är moder till undergång. Gråt icke längre, Alfhild, fortfor hon, då hon såg att tårarne ånyo hotade att frambryta; gråt icke, ty gråta räddar icke ur faran, klagan icke från onda dagar ). Ännu återstår en dag och mycket kan inträffa under dessa timmar. Den unga flickan hämmade med våld de frambrytande tårarne, omfarmnade med en konvulsivisk rörelse den älskade modren -ech tog derefter plats vid det fönster, som vette åt bakgården, der skjulet låg. Så långt ögat kunde nå, syntes endast den mörka skogen; i lägret herrskade en dödstystnad, så ovanlig på dylika ställen, och endast det buller, som vakten gjorde, när den passerade förbi fönstret, EN Finskt ordspråk.