Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 2

RAR tiden hålla vakt här, och om någon fara hotar, ger du mig det öfverenskomna tecknet. Pekka nickade, och straxt derefter syntes Erik med varsamma steg närma sig fångarnes bostad. Dagen efter den, då Rajewski lidit sitt svåra nederlag, hade han låtit kalla fru Katarina ensam. Förgäfves bad Alfhild att få medfölja, och förgäfves bad också modren derom: generalen hade uttryckligen befallt, att endast fru Katarina skulle föras till honom, och den officer, som kommit för att hemta henne, lydde punktligt de order han erhållit. De tvenne timmar, som gingo till ända innan modren återkom, voro för den stackars flickan de pinsammaste ögonblick hon upplefvat, och det kändes liksom om en tung börda föll från hennes hjerta, när den efterlängtade ändtligea kom tillbaka. — Hvad sade generalen, var han mycket ond? voro de frågor, som Alfhild ställde till fru Katarina, så snart hon satt sin fot inom dörren? Tala om allt för mig, eljest blir jag så grufligt ängslig. — Åh, generalen sade just ingenting af vigt, svarade modren och vände sig bort. Men Alfhilds skarpa blickar sågo genast, att något ovanligt inträffat, och hon utropade, under det hon slingrade sina armar kring modrens hals: