Dagens Nyheter – 3 november 1870, sida 2

— Men hvad ämnar du företaga med den gamla? frågade majoren åter. Hon skall kanske vakna och göra ditt företag om intet. — Åhnej, frukta intet, inföll Antti med öfvertygande stämma, hon skall icke vakna. — Godt, svarade majoren och reste sig från sin nedböjda ställning. Jag går nu att för syns skull visitera posterna; om två timmar träffas vi här, och då måste beslutet blifva handling. Med dessa ord aflägsnade han sig med brådskande steg, men Antti stod qvar ännu några minuter. Hans hufvud hade sjunkit ned mot bröstet och armarne hängde slappa längs sidorna. Han syntes utmattad och ofta höjde en tung suck hans bröst. Efter några minuters tystnad höjde han hufvudet, sträckte högra handen mot fångarnes bostad och mumlade: — Om två timmar skall min hämnd gå i fullbordan. Oeh sedan, fortfor han i det han strök det svarta håret ur pannan, sedan vill jag blifva ärlig igen. Ärlig; ha, ha, ha! en österbottning har sådan natur, att han icke kan blifva ärlig förrän han sett tavasternas blod, så är min tro. Jag har sedan Pekka och den andre björneborgaren att hämnas på, och de skola icke undgå min hämnd. Majoren är en feg stackare, som tror att han skall tillfredsställa mig med den der obetydliga summan, utbrast han med sammanbitna tänder, i det han föraktligt sparkade till börsen,