— Nej, major. Icke en gång min far skulle göra det, om han steg upp ur sin graf. Dessutom bryr jag mig icke om, huruvida jag blir igenkänd eller ej, ty de ana ändock, att det är Antti Pynnönen, som gjort dem detta sena besök. — Du säger att du har en enskild oförrätt att hämnas? i — Ja, major, som ni vet. — Och du skall också hämnas? frågade majoren åter. — Ja, svarade Antti kärft, jag skall bhämnas, ty hela mitt lif är invigdt åt hämden. Ännu misstänka de ingenting och derför her jag att tacka min slughet att ieke visa mig om dagarne. Nätterna äro dock bäst för dylika älskogsfärder, tillade han med ett hest skratt, som kom majoren att spritta till. Endast nattugglan ser hennes tårar och vargen hör hennes rop. Ni har väl ställt till så, att vägen är öppen? — Ja, svarade majoren tankfullt, posterna skola låta dig passera utan att tilltala dig, men nu kommer åter en annan omständighet: hur vill du intränga i deras rum, utan att göra buller och således uppväcka posten på andra sidan? Du skall sannerligen hafva kattens natur och smidighet, om du kan utföra det slugt. — Hör på sade Antti och lutade sig närmare ryssen: I går qväll, medan fåpgarne