— Min fru, ni begär alltför mycket, jag skall verkligen öfvertänka saken; det är nu så mycket, som tar min tid i anspråk. Farväl så länge, om ett par dagar skall jag låta kalla er. Med dessa ord vände han fångarne ryggen och gick in i ett närbeläget rum, hvarefter fruntimren återfördes till sin boning. Den tappre generalen var i grund slagen och i en häftig monolog utgöt han sin galla. — Fördömdt, fördömdt, morrade han och och kastade sig i en soffa, hon öfverflyglade mig totalt med sitt tal om hustru och barn. Visst har jag båda delarne, men om de så mycket bekymra sig om gubben, dot tviflar jag på. Hm, hm! Det är ett förb—df göre att handskas med fruntimmer, och belst med dessa finskor; hellre stod jag framför savolaxarnes kulor än deras tårfloder. Men jag vill bemanna mig och icke visa någon vekhet. Den der Roth, om han, såsom hans hustru påstår, är fältväbel eller amiral, kan ingen bli kblug på; jag önskar af hela mitt hjerta:att Hin måtte taga både honom och hans kamrat, Spuffen, eller hur han heter! Hvarifrån skall jag nu taga förråder! Hvarje timma hör jag icke annat än bud, som förkunna, att de fördömda partigingarne åter satt mig i trängmål. Detta är alt mera än jag kan tåla. Och mina kurirer sedan! Och alla de order jag väntar från öfverbefälhafvaren! Hm, hm, det behöfdes nu endast, att jag får en påVID NÄSIJÄRVI. 16.