Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 2

— Ännu måste ni uppskjuta er förmälning en liten tid, min bäste major, ifyllde en manlig stämma bakom ryssen på samma gång som en tung hand lades på hans skuldra. Det är visserligen tråkigt, att jag nödgas så här afbryta er, fortfor rösten, men tjensten går framför allt, och general Rajewski önskar hellre att se er vid sin sida, än att ni på detta sätt jagar ett villebråd, som är för godt åt er. Majoren hade genast vid första ordet vändt sig om och släppt Alfhild. — Fördömdt, mumlade han, under det han med snabba steg vandrade inåt lägret, icke kunde jag tro, att jag skulle störas af Kulneff.. Han är då öfverallt, och nu skulle han också komma så olägligt. Men, gömdt är icke glömdt, och jag hittar väl flickan en gång till. — Frukta ingenting, unga flicka, sade kosackehefen och fattade Alfhilds hand,-när jag är hos er, skall ingen göra er något ondt. — Öfverste, svarade Alfhild och såg på Kulneff med tacksamma blickar, för oss härifrån. Om ni visste huru min mor lider, skulle ni icke vilja pina henne längre. Dagligen hån och skymford af både officerare och -soldater, se der vår lott, och hvad hafva vi icke att frukta af den stränge generalen, som ... — Tala icke om honom, han gör sin pligt, svarade Kulneff allvarligt. Om jag kunde rädda er och utan hinder föra er härifrån, skulle jag komma i en belägenhet, som vore långt ifrån behaglig. Ni måste således slå dessa